Profile Photo
About
(Allt är något annat nu, och det är som det ska).

regnlund@gmail.com
pepptagg:

Motstånd. Även i det lilla. 

pepptagg:

Motstånd. Även i det lilla. 

(via fphmalmo)

juststitched:

"Sometimes I feel unsure of myself, but then I remember all the awesome things I can crochet, and I realize how freaking awesome I am!"

juststitched:

"Sometimes I feel unsure of myself, but then I remember all the awesome things I can crochet, and I realize how freaking awesome I am!"

(via yarn-over)

Jag tror på knäckebröd. Och glas med fot. Går bra att kombinera.

Ester tror på tonfisk. Och hoppet om att det ska finnas godis på golvet gör att hon vågar vara lite mer i köket nu (efter att vi lekt godislek där igår). Lurigt idag med alla stora smulor, man måste spana mycket noga för att se vad det är.

Men.. var inte godis. Så hon tvättade sig, blängde och gick istället. 

Tycker hon har så fint mönster i nacken. Och gillar fläcken på bakbenet med. Gillar henne öht. Esterbäster.

Hjälpmedelspyssel.

Jag har alltså såna här fula plastringar i lite varierande inte-min-hudfärg-nyanser. Vet inte varför de inte är samma färg, kanske ändrar om man använt mycket. I vilket fall gillar jag dem inte riktigt, för de är fula, men jag gillar dem för de hjälper mig. Och de är trots allt stabilare än dem jag gjorde själv, och framförallt till tummarna funkade inte mina så bra.

Så.. tänkte lite och sen började jag snurra in dem i sytråd. Tunn och lite glansig. Testade att fästa en pärla på den ena med. 

De är ju rätt klumpiga ändå. De är ju samma. Men jag gillar dem bättre, för de är inte lika fula. Dessutom är ytan lite trevligare. Plast mot hud är inte särskilt bra.

(Kunde inte låta bli att testa att ha på en led längre in, har hela tiden känslan av att det mycket lättare skulle gå att få det att se ut som smycken där.)

(Jag har inte riktigt tålamod nog för fotograferande nu, man kan ju tycka att jag borde låta bli då, men.. nej. Ni får stå ut med operfektion.)

Uppdatering lite senare: Går bra att tvätta dem med handsprit. Har testat.

Är synd att de är så ful färg i grunden så man måste täcka dem helt, storleken blir lite mindre hur man än gör där de olika delarna möts. Hade de varit vita eller svarta eller nåt kunde man ju gjort effekter och mönster där grundfärgen syntes bitvis. Inte nu. Så man behöver väl ha fingrar som egentligen ligger mellan två storlekar av ringarna för att det ska bli bra.

Alla de där dagarna. När ljussättningen är värdelös, osmickrande, när skärpan är svår att hitta. När tröttheten målar nya lager av skuggor under ögonen och huvudvärken suger ljuset ur blicken så att allt man tittar på förvandlas till grus. De dagarna. De finns ju också, även om vi kanske inte är lika bra på att låtsas om det. Såna selfies håller vi kanske hellre för oss själva. Om vi nu alls tar dem.

blundainte:

#Randingabandet - Tillsammans kan vi göra skillnad.
Jag vet att det är lätt att tänka att det inte spelar någon roll. Ett litet band? 20 kr? Vad kan det göra? Gör det någon skillnad? 
Det gör skillnad. Det spelar roll. För mig spelar det roll och från vad jag har läst om det efter att det har spridit sig på sociala medier spelar det roll även för många, många andra. På flera olika sätt. Det samlar in pengar, det sprider medvetenhet, öppnar för samtal och ger ett konkret sätt att kunna bidra och hjälpa till. 
Jag tänker mycket på den där tio-elva-tolv-åringen som också var jag. Hon som även om hon ännu inte hade förstått exakt vad som var fel förstod att något var fel. Hon som satt oändliga kvällar med telefonen och numret till BRIS i handen men aldrig vågade ringa. Som hade så väldigt svårt att prata och hitta talade ord för det hon upplevde. Tänk om hon hade haft dom möjligheterna att söka stöd som finns idag? Hon - jag - hamnade några år senare inom BUP, på behandlingshem och sen inom vuxenpsykiatrin. Det hade kanske hänt ändå, men jag kan ändå inte sluta undra vad som hade hänt om hon hade haft möjlighet att söka stöd redan då. Om det hade funnits stödmail, chattstöd, mentorsskap, kurser i självkänsla, aktivitetsdagar, hjälp att kontakta myndigheter, sommarläger och julaktivitet etc. Hade det varit skillnad då? Jag tror det. Om någon hade lyssnat på henne, läst allt det hon skrev och stannat kvar tills hon hittade och vågade använda dom talade orden kanske det aldrig hade behövt gå så långt som till självskador, ätstörningar och självmordsförsök. Hade någon hjälp henne förstå att det inte var hon som orsakade allt det där som var fel, förklarat att det var en dysfunktionell miljö hon levde i och hjälpt henne att hantera det hade självförebråelserna kanske inte suttit lika djupt idag. Hade någon uppmärksammat funktionsnedsättningarna och hon fått stöd i det hade det med största sannolikhet sparat mig väldigt mycket energi, undran över varför jag har så svårt att få vissa saker att fungera och kanske hade vardagen och vägen genom skolan och steget över till arbetslivet kunnat gå lite smidigare. 
Att köpa ett band samlar in pengar till Tilia som erbjuder det stöd jag beskrev tidigare och lite till. Och nej 20 kr är inte mycket. Men om tio personer köper ett band blir det 200 kr. Om dom dessutom bär det, pratar med tio andra personer som också blir inspirerade att köpa bandet blir det 200 kr till, per person. Det blir 2000 kr. Fortsätter det med ytterligare tio personer per person, och tio personer efter dom blir det tillsammans väldigt mycket pengar. Pengar som gör skillnad. Pengar som möjliggör att all den där stödverksamheten kan fortsätta finnas och utökas till att finnas på ännu fler platser. Någon jag på olika sociala medier dagligen ser ett behov av och längtan efter.
Jag tänker också att hon, den där unga tonåringen som var jag, hade haft nytta av att medvetenhet om psykisk ohälsa sprids. Hade det pratats och skrivits mer om det hade hon kanske kunnat hitta dom där orden hon inte hittade själv hos någon annan istället. Hon hade kanske kunnat känna igen sig och säga ja, sådär upplever jag det också! Hade dom vuxna personer som ändå fanns runtikring henne haft mer kunskap, kunnat se tecken och vetat hur dom skulle hantera situationen hade dom insatser som behövdes kunnat sättas in betydligt tidigare och hade förmodligen inte behövt vara lika omfattande. Även om jag tycker att medvetenheten och kunskap om psykisk ohälsa, psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar är betydligt bättre idag än för 20 år sedan blir jag ibland riktigt mörkrädd när jag hör folk prata om det. Vi behöver sprida information. Vi behöver prata om det. Vi behöver lyssna på dom som lever med det eller i närheten av det. Vi behöver våga se, våga fråga, våga lyssna och våga stanna. Jag tänker att ett band, eftersom dom är så kända nu, kan vara en öppning till sådana samtal. Ökar samtalen om psykiatrisk problematik och dom brister som faktiskt finns i sjukvården/socialtjänsten idag synliggörs allt mer ökar det också både pressen att genomföra förändringsarbetet men även möjligheten att verkligen göra det. Börjar vi prata med varandra över gränserna - patienter, vårdgivare, anhöriga, ideellt arbetande, forskare, allmänt intresserade och vilka andra grupper det nu kan finnas som jag har glömt, tror jag vi kan göra skillnad. Men vi måste göra det tillsammans. Det fungerar inte att vi står i varsitt hörn och pratar om varandra. 
Det är så väldigt ofta jag hör/läser om personer som vill göra något för att stötta personer med psykiatrisk problematik eller verksamheter som stöttar personer med psykiatrisk problematik, men inte vet vad dom ska göra, inte har möjlighet att stödja ekonomiskt eller inte har kraften att driva projekt. Där tänker jag att ett band fyller en viktig funktion även om det kan tyckas litet. Rent ekonomiskt gör det skillnad i stort även om det är en liten summa/band. Bär vi det och pratar med folk om det när någon frågar om det sprider vi medvetenheten och det ger oss något konkret att börja med även om vi inte hinner, orkar eller av någon annan anledning kan dra igång egna projekt. Det finns något konkret du kan göra.
Du kan beställa ett band. Du kan prata om vad det står för. Du kan inspirera andra att göra samma sak. Tillsammans kan vi göra skillnad.
För att beställa och betala:
1. BETALA VIA SWISH
Sätt in 20kr/st på Swish-nummer: 123 170 7181.Skriv ”randiga bandet” i meddelanderutan samt adress dit du vill ha dem skickade.
2. BETALA VIA BANKGIRO
Sätt in 20kr/st på Bankgiro 151-1013. Märk betalningen ”randiga bandet”.Maila kassor@foreningentilia.se och skriv det namn betalningen står på tillsammans med adress dit du vill ha bandet/banden.
3. KÖP BANDET PÅ A STARTUP STORE I STOCKHOLM
A Startup Store finns i Kulturhuset i Stockholm. Här kan du köpa bandet för psykisk hälsa på plats från och med fredag 10/10. Öppettiderna är mellan 11-15 vardagar.
Tagga och fota din beställning på sociala medier med #randigabandet #teamtilia #psynligt
Om Randiga bandet på Tilias hemsida.

blundainte:

#Randingabandet - Tillsammans kan vi göra skillnad.

Jag vet att det är lätt att tänka att det inte spelar någon roll. Ett litet band? 20 kr? Vad kan det göra? Gör det någon skillnad?

Det gör skillnad. Det spelar roll. För mig spelar det roll och från vad jag har läst om det efter att det har spridit sig på sociala medier spelar det roll även för många, många andra. På flera olika sätt. Det samlar in pengar, det sprider medvetenhet, öppnar för samtal och ger ett konkret sätt att kunna bidra och hjälpa till.

Jag tänker mycket på den där tio-elva-tolv-åringen som också var jag. Hon som även om hon ännu inte hade förstått exakt vad som var fel förstod att något var fel. Hon som satt oändliga kvällar med telefonen och numret till BRIS i handen men aldrig vågade ringa. Som hade så väldigt svårt att prata och hitta talade ord för det hon upplevde. Tänk om hon hade haft dom möjligheterna att söka stöd som finns idag? Hon - jag - hamnade några år senare inom BUP, på behandlingshem och sen inom vuxenpsykiatrin. Det hade kanske hänt ändå, men jag kan ändå inte sluta undra vad som hade hänt om hon hade haft möjlighet att söka stöd redan då. Om det hade funnits stödmail, chattstöd, mentorsskap, kurser i självkänsla, aktivitetsdagar, hjälp att kontakta myndigheter, sommarläger och julaktivitet etc. Hade det varit skillnad då? Jag tror det. Om någon hade lyssnat på henne, läst allt det hon skrev och stannat kvar tills hon hittade och vågade använda dom talade orden kanske det aldrig hade behövt gå så långt som till självskador, ätstörningar och självmordsförsök. Hade någon hjälp henne förstå att det inte var hon som orsakade allt det där som var fel, förklarat att det var en dysfunktionell miljö hon levde i och hjälpt henne att hantera det hade självförebråelserna kanske inte suttit lika djupt idag. Hade någon uppmärksammat funktionsnedsättningarna och hon fått stöd i det hade det med största sannolikhet sparat mig väldigt mycket energi, undran över varför jag har så svårt att få vissa saker att fungera och kanske hade vardagen och vägen genom skolan och steget över till arbetslivet kunnat gå lite smidigare. 

Att köpa ett band samlar in pengar till Tilia som erbjuder det stöd jag beskrev tidigare och lite till. Och nej 20 kr är inte mycket. Men om tio personer köper ett band blir det 200 kr. Om dom dessutom bär det, pratar med tio andra personer som också blir inspirerade att köpa bandet blir det 200 kr till, per person. Det blir 2000 kr. Fortsätter det med ytterligare tio personer per person, och tio personer efter dom blir det tillsammans väldigt mycket pengar. Pengar som gör skillnad. Pengar som möjliggör att all den där stödverksamheten kan fortsätta finnas och utökas till att finnas på ännu fler platser. Någon jag på olika sociala medier dagligen ser ett behov av och längtan efter.

Jag tänker också att hon, den där unga tonåringen som var jag, hade haft nytta av att medvetenhet om psykisk ohälsa sprids. Hade det pratats och skrivits mer om det hade hon kanske kunnat hitta dom där orden hon inte hittade själv hos någon annan istället. Hon hade kanske kunnat känna igen sig och säga ja, sådär upplever jag det också! Hade dom vuxna personer som ändå fanns runtikring henne haft mer kunskap, kunnat se tecken och vetat hur dom skulle hantera situationen hade dom insatser som behövdes kunnat sättas in betydligt tidigare och hade förmodligen inte behövt vara lika omfattande. Även om jag tycker att medvetenheten och kunskap om psykisk ohälsa, psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar är betydligt bättre idag än för 20 år sedan blir jag ibland riktigt mörkrädd när jag hör folk prata om det. Vi behöver sprida information. Vi behöver prata om det. Vi behöver lyssna på dom som lever med det eller i närheten av det. Vi behöver våga se, våga fråga, våga lyssna och våga stanna. Jag tänker att ett band, eftersom dom är så kända nu, kan vara en öppning till sådana samtal. Ökar samtalen om psykiatrisk problematik och dom brister som faktiskt finns i sjukvården/socialtjänsten idag synliggörs allt mer ökar det också både pressen att genomföra förändringsarbetet men även möjligheten att verkligen göra det. Börjar vi prata med varandra över gränserna - patienter, vårdgivare, anhöriga, ideellt arbetande, forskare, allmänt intresserade och vilka andra grupper det nu kan finnas som jag har glömt, tror jag vi kan göra skillnad. Men vi måste göra det tillsammans. Det fungerar inte att vi står i varsitt hörn och pratar om varandra. 

Det är så väldigt ofta jag hör/läser om personer som vill göra något för att stötta personer med psykiatrisk problematik eller verksamheter som stöttar personer med psykiatrisk problematik, men inte vet vad dom ska göra, inte har möjlighet att stödja ekonomiskt eller inte har kraften att driva projekt. Där tänker jag att ett band fyller en viktig funktion även om det kan tyckas litet. Rent ekonomiskt gör det skillnad i stort även om det är en liten summa/band. Bär vi det och pratar med folk om det när någon frågar om det sprider vi medvetenheten och det ger oss något konkret att börja med även om vi inte hinner, orkar eller av någon annan anledning kan dra igång egna projekt. Det finns något konkret du kan göra.

Du kan beställa ett band. Du kan prata om vad det står för. Du kan inspirera andra att göra samma sak. Tillsammans kan vi göra skillnad.

För att beställa och betala:

1. BETALA VIA SWISH

Sätt in 20kr/st på Swish-nummer: 123 170 7181.
Skriv ”randiga bandet” i meddelanderutan samt adress dit du vill ha dem skickade.

2. BETALA VIA BANKGIRO

Sätt in 20kr/st på Bankgiro 151-1013. Märk betalningen ”randiga bandet”.
Maila kassor@foreningentilia.se och skriv det namn betalningen står på tillsammans med adress dit du vill ha bandet/banden.

3. KÖP BANDET PÅ A STARTUP STORE I STOCKHOLM

A Startup Store finns i Kulturhuset i Stockholm. Här kan du köpa bandet för psykisk hälsa på plats från och med fredag 10/10. Öppettiderna är mellan 11-15 vardagar.

Tagga och fota din beställning på sociala medier med #randigabandet #teamtilia #psynligt

Om Randiga bandet på Tilias hemsida.


Autumn story: oak, raspberry and Frost | image by Alexander Kitsenko

Autumn story: oak, raspberry and Frost | image by Alexander Kitsenko

(Source: rorschachx, via bittersweetart)

Jag och Ester tycker det verkar lite snålt med bara fredagsmys. Iaf nu när vi varit trötta och jag har varit sjuk. Så vi kör kvällsmys. Det är att jag gör fin kvällsmat, alltså det måste inte vara nåt särskilt, fast helt på en bricka och med en servett och kanske tända ljus. Och Ester äter sin kvällsmat inne i rummet istället för i köket. Sen softar hon på den äkta mattan. Jag hänger i min soffa och är glad att jag har en soffa och kollar på nåt tv-program eller nån film. Ibland kikar Ester lite, fast mest inte. Ibland leker vi en kvällsmyslek. Fast egentligen kan vi bara en lek, så det är ungefär samma som vanligt. Den heter fånga godiset. Idag gick det bra att jag satt i soffan och kastade godis som hon kunde ta. Innan har det varit lite läskigt om jag är sådär högt upp liksom och dessutom gör såna rörelser med händerna som kunde vara slag nästan. Fast hon var iofs inte jättenära, men ändå. Förut räckte det om hon såg mig. Sen när hon ätit upp alla godisarna ser hon ut som den mest övergivna katten i hela universum för att jag inte ger henne fler, jag försöker ignorera det, återgår till tv-programmet eller sätter mig vid datorn, och hon återgår till mattan. Det går nog ingen nöd på henne faktiskt. Hon bara låtsas det, för att få mitt hjärta att vekna nog för mer godis. När hon inser att det inte går brukar hon tvätta sig och somna på tassen eller så. Mitt hjärta andas ut, för att jag inser att jag nog inte var ond ändå.

(Inte bra Esterfoto, pga mysljus pga kvällsmys.)

Julprojektet. En liten en är färdig. Med halsduk och vantar och stövlar. Fast det är bara halsduken som går att ta av. Tryckknappar i vantarna och magen. Går att knäppa upp. Och går att knäppa en hand i den andra handens knapp.

(Hade inte tålamod nog att vänta på dagsljus för fotografering.)

Blomma och besök (den sitter på fönstret).